Min frihet - andras samvete

”Varför skall min frihet dömas av en annans samvete?” (1 Kor.10:29)

Det finns ord som har en positiv klang och så finns det ord med en negativ. Frihet är ett ord som klingar vackert, det är som frisk luft, solsken och friska fläktar av eufori. Samvetet, däremot känns som en belastning, det begränsar den personliga friheten, sätter gränser och skapar ångest. Det är viktigt att känna sig fri när man ska utvecklas och växa som person. Att ha dåligt samvete är en energitjuv som man inte ska släppa in, alla är vi ju i samma situation, vi gör våra misstag, ingen är perfekt. 

Gärna skulle vi också dela upp det som i bibelversens formulering, min frihet och annans samvete. Detta kryddat med inledningsfrågan varför gör frågeställningen, i allra högsta grad modern. Man har inga problem med att hålla med Paulus, varför skulle någon annan få begränsa mig, mitt tänkande eller mitt handlande?

”Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag skall inte låta något ta makten över mig” (1 Kor.6:12)

Paulus skriver mycket riktigt att allt är tillåtet för honom, men han är även medveten om att allt inte är till nytta. I texten tar Paulus sig friheten att tillåta sig allt, han nekar sig själv ingenting. Men redan i nästa mening lyfter han fram risken med att tillåta sig själv friheten att pröva allt, låt det inte ta makten över dig, bli inte beroende.

”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp.” (1 Kor.10:23)

Förutom sig själv, så gör han valfriheten till en allmän rättighet, det är något som inte gäller bara honom själv, tvärtom, det gäller alla. Men återigen klipper han av tanken om den ansvarslösa friheten, nu redan i samma mening. 

Paulus uppmanar oss att växa till oss, växa i tro, bli vuxna. Det ska finnas ett klart mål och en mening och strävan som hela tiden är fokuserat på en och samma sak, Jesus. Den frihet som Paulus påtalar har inte mycket att göra med det som vi idag upplever som frihet, som snarare är att följa passioner och nycker istället för att visa hänsyn och ta ansvar. Det som Paulus undervisar är att vi är fria att göra det rätta, det goda, det som leder till frälsning. 

”Eftersom jag är fri och oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler" (1 Kor.9:19)

När Paulus, i sin övertygelse och tro bygger församlingar och sprider evangeliet, då frågar han inte någon om lov. Han gör sina val, sina beslut på basen av vad Anden inger honom. Han är själv ett exempel på trofasthet inför Guds ledning. Det finns inget som kan fängsla eller styra honom att lämna sin övertygelse, han är fri och oberoende av alla att göra Guds vilja, fri att välja tjänarens roll.

Paulus är inte rädd för kritik av de lagbundna eller för deras samvetsgranna tolkningar av Skrifterna. Han har sitt eget samvete som bara är bundet till Gud. han är inte orolig för vad som är passande och han drar sig inte för att göra allt som står i hans makt för att vinna själar.

”För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Gudslag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några" (1 Kor.9:20-22)

Vem vill ha sanningen?!

Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. Om du gör sådana ting, visa dig då för världen. (Joh.7:4)

Vad hjälper det att visa sanningen ifall ingen vill ha den? Det finns en gammal berättelse där man kokar soppa på en spik, alltså försöker skapa ur intet. Detta är dömt att misslyckas. Förutsättningen för att man ska kunna förverkliga någonting är att man till en början har materialet. I regel är det ju på det sättet att vid varje förädling går det åt energi, vilket innebär att output, kvantitativt, är mindre än input. Orsaken till förädling är naturligtvis att slutprodukten ska uppnå ett högre värde än vad utgångsläget kunde bjuda.

Vi lever i en verklighet där överflödet ligger inom räckhåll för relativt många. Problemet är inte längre att vi inte skulle kunna få det vi vill ha utan att vi inte vet vad vi vill ha. Vi lever i ett tillstånd av ymninghetsångest, där vi så gärna skulle vilja ha allt, vi vill inte avstå från något. Detsamma gäller vem och vad vi är, vi skulle vilja vara allt. Världen berättar också för oss att det är något vi har rätt till, alla kan bli vad de vill, alla har rätt till det. Man kan ju hålla med om att alla ska ha samma möjligheter och alla ska behandlas lika men det kan även vara nog så slitsamt att vara expert på allt.

Jesus uppmanades av lärjungarna att visa vad han kan, "gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar" sa de (Joh.7:3). Men Jesus visste att man inte skulle godkänna, varken honom eller det han gjorde. Det skulle alltid bortförklaras, i sista hand med att undren var verk av själsfienden. Han sa också varför världen hatade honom; "...mig hatar den (världen) därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda". Det är inte lätt att vara sanningsenlig när världen älskar lögnen och Jesus visste vad resultatet är av att visa sanningen när ingen vill ha den.

Vi är i samma situation idag; människor kallar sig sökare och är öppna för alla möjliga intryck som världen har att bjuda. Att avstå från något skulle vara att förneka livet, vilket i sig uppfattas som konservativt och trångsynt, allt ska tas in som en självklar del av modern öppenhet och utveckling. Samtidigt hamnar vi allt längre bort från vårt ursprung, skapelsen. Vi tror att vi söker sanningen i vårt inre men faktum är att vi är mer vilse än någonsin,och den sanning som vi ögonblickvis konfronteras med vill vi inte ha. Den är obekväm och den vill inte passa in med det övriga möblemanget i vårt, till det yttre, välorganiserade liv.

Den här världens visdom

”Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap?” 

(1 Kor 1:20)

Mitt i respekten och ödmjukheten har det smugit sig in rättrådigt men begränsat förnuft. Tanken är ett vapen som kan begränsa oss att bli fångar i ett slags självgod förträfflighet. Vi stagnerar när vi borde satsa, gå vidare, och vi blundar för miraklet. Vi blandar i vår blick rädsla med övermod och fnyser inombords åt drömmarna som vi en gång trodde på. Vi rätar på ryggen men höjer inte blicken tillräckligt för att se över våra egna misstag och brister. Istället för att erkänna dem, förklarar vi dem genom att förvränga ord och mening. I vår visdom vandrar vi in i förljugenhet och dårskap. Vi förnekar att det skulle finnas någonting bortom vårt synfält och vi känner inte igen den längtan som finns i skapelsen, en längtan som för oss tillbaka till ursprunget om vi bara öppnar för undret, först då inser vi att det finns platser man bara kan besöka ifall man tror på dem. 

Blogg på svenska

Välkommen att följa mig på min blogg. Som du märker handlar det om texter på svenska som är mitt modersmål. Jag kommer i bloggen att skriva om allt mellan himmel och jord, att reflektera över aktuella och mindre aktuella saker. Grunden är ändå hela tiden min egen tro och mitt liv som kristen.