Vad hjälper det att visa sanningen ifall ingen vill ha den? Det finns en gammal berättelse där man kokar soppa på en spik, alltså försöker skapa ur intet. Detta är dömt att misslyckas. Förutsättningen för att man ska kunna förverkliga någonting är att man till en början har materialet. I regel är det ju på det sättet att vid varje förädling går det åt energi, vilket innebär att output, kvantitativt, är mindre än input. Orsaken till förädling är naturligtvis att slutprodukten ska uppnå ett högre värde än vad utgångsläget kunde bjuda.
Vi lever i en verklighet där överflödet ligger inom räckhåll för relativt många. Problemet är inte längre att vi inte skulle kunna få det vi vill ha utan att vi inte vet vad vi vill ha. Vi lever i ett tillstånd av ymninghetsångest, där vi så gärna skulle vilja ha allt, vi vill inte avstå från något. Detsamma gäller vem och vad vi är, vi skulle vilja vara allt. Världen berättar också för oss att det är något vi har rätt till, alla kan bli vad de vill, alla har rätt till det. Man kan ju hålla med om att alla ska ha samma möjligheter och alla ska behandlas lika men det kan även vara nog så slitsamt att vara expert på allt.
Jesus uppmanades av lärjungarna att visa vad han kan, "gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar" sa de (Joh.7:3). Men Jesus visste att man inte skulle godkänna, varken honom eller det han gjorde. Det skulle alltid bortförklaras, i sista hand med att undren var verk av själsfienden. Han sa också varför världen hatade honom; "...mig hatar den (världen) därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda". Det är inte lätt att vara sanningsenlig när världen älskar lögnen och Jesus visste vad resultatet är av att visa sanningen när ingen vill ha den.
Vi är i samma situation idag; människor kallar sig sökare och är öppna för alla möjliga intryck som världen har att bjuda. Att avstå från något skulle vara att förneka livet, vilket i sig uppfattas som konservativt och trångsynt, allt ska tas in som en självklar del av modern öppenhet och utveckling. Samtidigt hamnar vi allt längre bort från vårt ursprung, skapelsen. Vi tror att vi söker sanningen i vårt inre men faktum är att vi är mer vilse än någonsin,och den sanning som vi ögonblickvis konfronteras med vill vi inte ha. Den är obekväm och den vill inte passa in med det övriga möblemanget i vårt, till det yttre, välorganiserade liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar