”Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap?”
(1 Kor 1:20)
Mitt i respekten och ödmjukheten har det smugit sig in rättrådigt men begränsat förnuft. Tanken är ett vapen som kan begränsa oss att bli fångar i ett slags självgod förträfflighet. Vi stagnerar när vi borde satsa, gå vidare, och vi blundar för miraklet. Vi blandar i vår blick rädsla med övermod och fnyser inombords åt drömmarna som vi en gång trodde på. Vi rätar på ryggen men höjer inte blicken tillräckligt för att se över våra egna misstag och brister. Istället för att erkänna dem, förklarar vi dem genom att förvränga ord och mening. I vår visdom vandrar vi in i förljugenhet och dårskap. Vi förnekar att det skulle finnas någonting bortom vårt synfält och vi känner inte igen den längtan som finns i skapelsen, en längtan som för oss tillbaka till ursprunget om vi bara öppnar för undret, först då inser vi att det finns platser man bara kan besöka ifall man tror på dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar